Sent igårkväll fick jag det glädjande beskedet att triathlonkompisen Stefan Sjöodjuret blivit sjuk och därmed gav bort sin startplats i Stockholm marathon till mig! Jag är såklart skeptisk till att mangla en hård mara 4 veckor innan en Ironman eftersom en mara oundvikligen leder till bajsben i minst 10 dagar. Planen var därför att springa halva sträckan som pacehjälp åt Antti, som skulle göra 2.50-2.55 med negativa splits, för att sen kliva av och åka hem. För att ändå göra det till en utmaning så cyklade Ö till Ö-Nisse (a.k.a Kicken, a.k.a Attackdykarn, a.k.a Doktor Svensson) en sväng på förmiddagen. Fina nästan exakt 17 mil på nästan exakt 5 timmar fick vi till. Hade passet varit en timme kortare skulle jag kalla det ett behagligt pass men vi blev líte suddiga i kanterna sista biten. Detta följdes av en isglass och sen ner till Östermalms IP för start. En viss trängsel i starten och ganska påtaglig värme, men vårt tempo på runt 4.10/km kändes verkligen som en jordnöt i parken. Antti som är fruktansvärt gammal fick hela tiden säga åt mig att lugna ner mig vilket visade sig vara ett smart drag. Tickade av kilometrarna en efter en och stannade klok som en uggla efter halvmaran på 1.27.25 Antti pannbenade in en sista halva på 1.25 och fick alltså 2.52 Bra gjort av ett så gammalt skrälle.

Ganska trevligt att förlägga off-bike löpningen till en sån här tävling med sportdryck och duschar placerade lite överallt. En riktig folkpest som Antti uttryckte det.

Trots cyklingen kändes detta ganska lugnt men samtidigt får man full respekt för vilket otäckt tjockt pannben som krävs för att springa sub-3h på en IM-mara. Det är liksom den totala summan av alla dåligheter man gjort under en hel dag som gör att det typ störtomöjligt att hålla farten uppe sista 2 milen av en IM. Det har absolut inget med kondition att göra men är liksom bara så äckligt skitjobbigt att springa där med skvalpig mage och nedkissade tajts så man inte vet var man ska ta vägen. Om man ändå vore Stålmannen.