Jag gillar ju att motsäga mig själv och hade tänkt göra så även i detta blogginlägg. Som jag skrivit innan så är just återhämtningspass det första som fick strykas från agendan nu när familjeliv och annat gör tiden lite mer knapp. En av misstagen jag gjorde förra säsongen var att köra lite väl mycket återhämtningsträning (zon 1), jag gissar att detta gick ut över den mer kvalitativa träningen.

För tillfället håller jag på med ett forskningsprojekt där vi mäter glukosupptaget och därmed glykogeninlagringen i muskulaturen. Metoden vi använder är en euglykemisk clamp där man ger en konstant mängd insulin intravenöst och med hjälp av pumpar styr insöndringen av socker. Ju mer socker man behöver ge för att hålla blodsockret på en jämn nivå, desto insulinkänsligare är man. Det som är intressant är att glukosupptaget i musklerna ökar 2-5 ggr jämfört med vila när man utför ett väldigt lätt cykelarbete på ca 60% av maxpuls. Det kan låta lite paradoxalt men glykogeninlagringen och återhämtningen från tidigare träningspass går alltså snabbare när man kör ett lätt återhämtningspass än när man ligger på sofflocket.

Om man räknar på hur mycket socker vi ger så skulle det ta ca 20-30 timmar för att fylla upp glykogenförråden helt om man vilar. Skulle man däremot sätta sig på cykeln och rulla lite lätt samtidigt som man trycker i sig kolhydratrik kost och sportdryck så skulle man kunna fylla upp glykogendepåerna på bara 6-10 timmar! Detta trots att man bränner en liten del av glykogenet när man är ute och rullar. Kan förklara varför Armstrong och company körde 3 timmar lätt distans på Tourens vilodag. Det skönaste hade säkert varit att stanna i sängen hela dagen.