Idag gjorde jag mitt livs bästa lopp. Då menar jag inte prestationsmässigt eller att jag var i dunderform, snarare tvärtom. Löpningen och framförallt långpass har varit lidande sen trisäsongen avslutades. Dessutom hade jag väldigt ont i ena ljumsken/hamstringen och jag var väl inte helt säker på att jag skulle ta mig i mål.

Ultralöpare är ett lite speciellt släkte, det är ingen hätsk stämning innan start, ingen värmer upp och de flesta verkar glada och förväntansfulla över att få springa sönder benen. Jag träffade klubbkompisen Fredrika innan start och kände mig lite oförberedd när jag såg att Fredrika hade laddat med vätskebälte, powerbars, gels och lite allt möjligt. Såg riktigt gott ut ju!

Själv hade jag följande utrustning:

• Löparshorts av Stefan Holm-sort.
• Underställ med avklippta ärmar
• Armvärmare
• Adizero Pro
• En 25cl Festis med sugrör.

Fick en jabb på vänster njure, vände mig om och där stod Antti och sa att han inte tänkte vänta i målet på mig utan jag skulle få åka kommunalt hem. Nu ville jag slå honom!

Starten var ganska snabb, en tätklunga på 6 pers bildades snabbt där jag låg med en bit bak. Det som störde var att ljumsken/hamstringen INTE kändes bra, jag fick springa med korta snabba steg i alla nedförbackar.

Inför detta loppet har jag lagt upp en lite annorlunda taktik för den mentala biten och det var just detta som kändes så otroligt bra idag! Jag brukar ha som taktik att dela upp lopp i kortare etapper typ "bara fram till nästa km-markering" samtidigt som jag försöker tränga bort kroppens smärtsignaler. Gärna med ett machomantra som "smärta är bara vekhet som lämnar kroppen" eller "when the going gets tough the tough gets going". Detta har väl hjälpt föga, känns mest som klyschor som kan vara roliga att droppa nån gång men svåra att anamma i skarpa lägen. Idag valde jag en ny mental taktik som är lite av ett hopplock från mindfulnesstekniker och buddhism. Taktiken går ut på att acceptera smärtan som en del av sig själv, känna innåt i kroppen istället för att försöka tränga bort kroppens signaler, samt försöka lägga kraften på vad som händer i nuet.

 Idag hade jag väldigt ont och det var således ett lysande tillfälle att praktisera denna teknik. Grejen är att redan efter 25km gjorde ljumsken så ont att jag antagligen borde ha brutit men när jag bara försökte leva mig in i föreställningen att smärtan var en del av mig själv så var det inte sååå obarmhärtigt, men bara tanken att forsätta så där i ett par timmar till skulle knäcka vem som helst.

Ni som sprungit riktigt långt eller varit riktigt trötta någon gång vet att man kan få lite märkliga känslor under loppets gång; allt från värsta euforikänslorna till att man nästan kan börja gråta utan anledning(fast riktiga Ironmän gråter såklart inte :-)). Idag blev känslan av att jag faktiskt var smärtan väldigt påtaglig, nästan som att jag var en egen person inne i min kropp. Svårt att förklara men en ganska sanslös känsla.

Hur gick loppet då? Jag släppte lite till tätklungan efter 10km men låg inte så långt bakom, efter 30km (2.09h) kom jag ifatt en kille som droppat från tätklungan och låg därmed på 4de plats. Maran passerades på 3.07 och allt bara flöt på bra i min lilla bubbla av smärta. Det kändes extra fint att Antti låg bakom mig och jag hade läget under kontroll. Förutom smärtan så börjar jag bli rejält trött i benen efter 44-45km. Efter 47km är jag ganska sänkt när jag hör ett knak bakom mig och med en hastig blick bakom axeln ser jag:   

 -Antti! EI SAA PEITÄÄ!

Faan, nu ska man spurta efter 47km alltså. Min lilla bubbla spricker, jag fäller ner mitt tjockaste pannben och köttar allt jag har. Givetvis får man en glimt av målet innan man svänger in på den sista kuperade 2.5km-slingan Backarna känns sjukt tungt, allt gör löjligt ont och jag hör Anttis steg tätt bakom mig. Ni som känner Antti vet att det är den segaste gubbjäveln man kan få tag i och kan gneta sig ikapp typ vem som helst på ren envishet. På något konstigt sätt tar jag mig uppför sista backen, ut på fältet och kan hålla undan in i mål!

När jag vänder mig om ser jag att det inte var Antti som jagade mig utan någon annan. Antti kommer först 4 minuter senare, fan vad gött, nu ska jag tracka honom hela vintern lika mycket som han trackat mig för att jag visade svaghetstecken på Ö till Ö.

Sluttid 3.48.07, placering 4a. Det var jättemycket vatten i skogen och riktigt tungsprunget på sina ställen. Fint långpass.

Nu ska vi se vad kroppen säger om detta imorgon. Det krävs ett mindre underverk om det ska bli något sprunget i veckan.