Igår efter simningen men likväl innan lunch skulle jag ta en lugn distansrunda med Mr Näsvik. Definitionen på lugn distans enligt vissa är tydligen runt 265 snittwatt och att hålla på i dryga 3h. Den stora händelsen var när Oledolyckan dök upp precis bakom Globen. Den stackars damen som svängde ut framför oss fick nyckelbenet delat i två delar, usch och fy. Man får inte nedslås av såna saker så vi fortsatte när damen var i säkerhet.

Veckan, eller rättare sagt 7-dagars perioden slutade på 29h45min men inte så svinhårt, så det kändes OK i kroppen. För att fira att jag fick in så många timmar så bjöd unge Olof in mig på samkväm på Stockholm stadion nu ikväll, mysaktiviteten var 12x400m, med en dryg minut vila, samt en bonusminut efter var 4de intervall. Vi har inte tränat ihop sen i vintras och jag fick ganska fort klart för mig att mannen har höjt sig ca 7 snäpp sen vi sågs sist. Inte gjorde det saken bättre att mina ben kändes som gammalt fiskrens heller. 400ingarna skulle tydligen snittas upp på 68 sek, det funkade utmärkt på första intervallen, andra så blödde benen en aning, tredje blödde dom ymnigt osv. Fick in 5st på 68, men hade några rejäla tapp i mitten på typ 75or. Olof minst 30m före på alla. På sista gick jag All-In på ynglingen men eftersom jag bara satt med par i treor så avslöjades bluffen redan efter 180m... Fick dra några "när jag var i din ålder-historier" för att släta över min insats. Nu undrar förstås alla vad Olofs hemlighet är och det kan jag snabbt avslöja: Mer träning och lite hårdare träning! No shit, Sherlock...

Imorgon väntar duathlontävling i Södertälje, ingen favvosysselsättning kanske men ack så nyttigt. Det gäller ju att inte dra på sig nån välfärdssjukdom, och då är det viktigt att motionera.

"Fem timmar om dan' håller doktorn på stan' " eller hur var det?