Efter löppasset hos Lillkötta blev det 5h20min cykel i ostlig riktning, LK var snäll nog att ge mig en påse näver och några tändstickor om det skulle bli kallt igen. Idag blev det lite drygt 7 timmar till på järnhästen. I motsats till i fredags så sken solen som aldrig förr och jag hittade idylliska småvägar att köra på, som en smekning.

När jag kom till Järna stannade jag till vid Saltå Kvarn och njöt av nybakade hommusmackor och kaffe. Vilken känsla att känna hur kroppen fylls av energi igen! Jag är helt säker att det finns en sorts energi i biodynamiskt odlad mat som även är tillagad med en nypa kärlek, som man inte kan hitta i vanlig, industriellt framställd mat.

Jag måste ha luffarblod i släkten för livet känns aldrig så bra som när man får vara ute på lite äventyr. Man destillerar liksom ner livet tills bara de allra mest rudimentära behoven finns kvar; få lite mat, inte frysa för mycket, någonstans att sova och få in milen.  Jag är övertygad om att det är viktigt att testa sig mot elementen med jämna mellanrum, om inte annat så för att få perspektiv på allt annat i livet. Andra saker som brukar ligga och gnaga lite i bakhuvudet som amorteringar på lån, pensionssparande, om man ska föda barn eller plantera ett träd eller vilka däck som har lägst rullmotstånd hamnar liksom inte längst upp på prioriteringslistan längre.

Undra om inte alla skulle må bra av att bli avsläppta i värmländska skogen, lämna pengar, visakort och mobiltelefon hemma och ta sig hem för egen maskin.

 Den kloke mannen Henry Thoreau sa en gång:

"It's important in life, not necessarily to be strong, but to feel strong. To test yourself, at least once, in the most ancient of human conditions".

Det är nog det som triathlon handlar om för min del, att känna sig stark. Det är många som är bättre idrottare än jag men det är en jävla känsla att kunna cykla 20mil i regn på en påse torkad frukt och en festis.