Mitt upplägg inför Lissabon är lite av ett experiment. Tidigare har jag visserligen tränat hårt i perioder men alltid släppt lite på träningen när benen blivit alltför tunga, mest för att kunna köra riktiga kvalitépass ibland.

Nu testar jag att bara mata på med träningen de sista 3 veckorna innan jag gör en kort toppning de sista 5 dagarna innan Lissabon. Inte tokmånga timmar men ganska hårda intervaller varje dag.

Detta innebär alltså en längre period av kontinuerlig nedträning än jag kört tidigare (förutom när LK och jag var i Himalaya men det var ren idioti). Jag nådde någon form av stabil lägstanivå igår kändes det som, allt blir jobbigt; skriva, knyta skosnöre, äta etc. Sömnen är inte på topp heller, jag vaknade inatt av att jag drömde att hela sängen var full med blod men det var bara jag som fått en fördröjd allergiattack av kloret i simbassängen. En liten flod med snor rann ur näsan... Klorallergi är något jag bara får när jag är nedtränad. Det enda som aldrig överger mig under nedträning är motivationen, inte på så sätt att jag alltid tycker det är roligt att träna. Intressant är nog ett ord som ligger närmre sanningen.

Imorse överraskade jag ändå mig själv på simpasset med att göra 16x75m tröskel på 58-59 sekunder i snitt, vilket är bra för att vara jag. I eftermiddag står 4h tempocykel med 5x15 @ HIM-puls på programmet.